Kickans begravning

Vi tog hem Kicki och begravde henne under den minsta björken .
Tidlig på morningen midsommar gick vi ut och grävde en grav. Det blev många fine minnesord och även flera tårar. Efteråt gick vi in och tog en powernap.
Visst är det lite tyst i hemmet. Ingen, inte ens de två Rr kunde snarka så högt som Kickan och ingen kunde prata så mkt i sömnen som den gamla fröken. Lillmatten har nog bearbetat det värsta av sorgen. Hon ledade hela cermonin med högtid, poesi och allvar.
Kickan blev fjorton år och var pigg som en mört hela tiden, om vi bortser från cancer svulsten som Katarina tog bort för fem år sen. Hon rörde sig som en unghund, men hörde minimalt den sista tiden. Vi pratade teckenspråk. Det gick bra det med.
När hon sökte mitt blick sista gången slickade jag mig mycket noga rund munnen. Då la hon huvudet i mitt knä och sov djupt.